agrenfrida

imorse när jag vaknade satte jag på kent, jag hade en känsla av att jag inte lyssna på jocke och gänget på evigheter och att idag var det kanske dags. Det påverkade mig mer än jag trodde. jag fortsatte det med the smiths tillbaka till kent igen, broder daniel och sen morrisey himself. nu känns det som om jag har glömt bort hur man ler. och jag frågar mig själv hur det är möjligt att morrisey lever fortfarande. den ångesten jag får av att lyssna på honom i några timmar och tänka sig att leva med det..
jag vet inte hur jag ska lyckas för att glömma vad du gjorde mot mig, jag vet inte vad för medel jag ska använda mig av.. jag bara vet inte, men nu är det dags att fly igen.

---

jag är hemkommen från london nu och jag tycker ärligt talat att det är lite smått jobbigt, mest för att jag saknar mitt jobb och sen vissa personer (ja, dig jenny:)
men imorgon flyttar vi, jag och bästa josefine. till det vi alltid har drömt om. det tar oss cirkus 85 mil sen är vi där, där termometern ligger oftast på mer än minus 10 och snön går oss upp till låren. älskade åre!


nu väntar jag bara ihärdigt på matchen. jvm-final