agrenfrida

idag är jag bakfull och jävlig. jag och josefine agerade drinkluder igår och lät oljerikaw norrmän bjuda oss på sambooka&baielys & bira. sen träffade vi gamla visby vänner dennis och celeste och jag minns det knappt. nu sitte rjaqg och lyssnar på frida hyvönens nya platta som jag gillar, hennes falsett ton är härlig.
jag mår bra i åre, men jag saknar london så mycket att det gör litet ont inom mig. jag hatar hur jag ständigt kommer på klädesplagg och skor som jag glömde där borta som jag skulle varit mycket glad att ha här. men jenny och johanna får frodas istället. ha! (rör inte ida sjöstedt jackan bara, det är min skatt!).
jag får mail av min gamla chef ocskå, det gör litet ont det med. oersättlig. uh, kära jobbet!
men jag kommer tillbaka, förr eller senare.
förrutom det så har allt skitit sig högt upp i det här jävla landet, jag tänker inte ens berätta för jag skäms.
det kliar i benen för jag vill ut i backen, inte idag dock. för idag orkar jag inte ens ta mig ur min pyjamas. jag ska överraska josefine med en nedladdning av twilight när hon kommer hem.


haha, ni ska se vårat rum. 10 KVADRAT METER. nej jag skojar inte. om jag skulle stå i ena sidan av rummet och josefine i den andra och vi sträcker ut våra schimpans armar så skulle vi nå varandra (om vi nu skulle ha haft schimpans armar). men nästan så litet är det. men, finns det hjärterum så finns det stjärterum. på hotellet finns i alla fall en relax avdelning, den är riktigt fräsch. ett gym, en stor fin pool, en isisiskall pool, två bubbelbad och ljusterapi som josefine så fint ville kalla det. allt detta får vi använda gratis, så det är rätt najsigt. nu ska jag nog koka lite nudlar, det är ju vad jag lever på här, fattiglapp.

 nu ska jag sätta på lite britpop och drömma om
Heddon street 31-33

W1 4BN

London.

imorse när jag vaknade satte jag på kent, jag hade en känsla av att jag inte lyssna på jocke och gänget på evigheter och att idag var det kanske dags. Det påverkade mig mer än jag trodde. jag fortsatte det med the smiths tillbaka till kent igen, broder daniel och sen morrisey himself. nu känns det som om jag har glömt bort hur man ler. och jag frågar mig själv hur det är möjligt att morrisey lever fortfarande. den ångesten jag får av att lyssna på honom i några timmar och tänka sig att leva med det..
jag vet inte hur jag ska lyckas för att glömma vad du gjorde mot mig, jag vet inte vad för medel jag ska använda mig av.. jag bara vet inte, men nu är det dags att fly igen.