agrenfrida

10/09/08
det är idag och idag flyttar jag, för jag vet inte hur länge, dagar, vecka, månader, år? oklart.
som allt egentligen varit de senaste månaderna. nu är det inte oklart längre utan avklarat. donedonedonedonedone. bye bye, so long, far well, auf wiedersehen - good bye! genom att säga det om och om igen får mig att kanske börja acceptera det.
försvinner det om jag påbörjar något annat?

nej, nu är det dags för mig att flyga över haven.


jag saknar min nyblivna brunhåriga syster också, mary oh mary.

om en vecka har jag utvecklats från en helt (o)normal norrköpings bo till en tvättäkta londonsvensk.
jag klan nog vänja mig vid den nya termen.
om sju minuter börjar scrubs vs sex and the city. hård match, har sett båda avsnitten dock.


nu ska jag finisha denna spellista.


HEJ FRANSKA THERESE, LEVER DU ÄN?

Jag flyr till joel, nätter som denna. Det finns inte många andra musikanter som kan erbjuda samma sak.
Förrutom damien såklart, men han är ju en självklarhet.
Nätter som denna skulle man nästan kunna tänka sig en ensam tvåsamhet.
Bara för en natt. att bara få känna sig en del av något, av någon. att slippa bara ha... sig själv.
Och slippa allt det psykiska utan bara ta del av den där fysiska kontakten av... någon annan.

Dessa sömnlösa nätter, jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt dem.
Det är egentligen vid dessa tillfällen man borde göra relevanta saker, som man inte ids eller hinner med på dagarna. fast, jag har ju redan städat idag & det känns väl sissodär att dra på en tvättmaskin vid halv fyra på natten. av någon anledning så tror jag inte att det är så uppskattat.

Jag vet inte vad det är, dessa nätter som börjar komma tillbaka in i mitt liv. Liksom, jag som senast idag sa till johanna att jag älskar att leva det liv jag lever just nu. Denna frihet, utan krav och press. Känslan av att världen är min nu och att jag ska ta den med storm. Att få vara huvudrollen i sitt eget liv, biroller är trots allt ändå ingen som minns.
Så varför vägrar min kropp att släppa taget om adrenalinet och varför vill hjärnan aldrig ha sin sömn? Varför vägrar dessa två släppa lyckan och  friheten in på sitt liv? sömnlöshet är ju trots allt ett tecken på att allt inte står rätt till. Men,  jag är ju så rätt som jag någonsin varit någon gång. Eller, det kanske är just det som är fel. Att vara van vid någon som alltid är fel blir rätt och det som egentligen är rätt blir fel. Oj, det där var oförståligt till och med för mig. Men som vanligt kan jag skylla på det sena dygnet, brist på sömn och däravnallt svammel.

jag ska väl ta mig an ännu en spellista nu. jag har inte gett upp hoppet, än.
det är ju det sista vi gör k.

försök och sova lite nu, ni stollar som fortfarande håller er vakna.

och så gick sommaren och blev höst.
sure, fine. vi har inte haft en sommardag på nästan hela augusti.
men nu är det skrivet på papper, september. september är höst.
4 svarta soppsäckar står på mitt golv, en fasutrensning.
allt jag gått igenom, slängdes i den svarta soppsäcken.
inte bara matriellt sätt utan även åt det abstrakta hållet.
down down down. i shot them down.
det är premiär nu, jag skriver på min nya dator.
tadaa. det känns, som att skriva på en bärbar dator.
den låter inte lika mycket som den gamla haggan jag hade förut.
den tar inte heller upp lika stor plats.
så äntligen har jag en femte smutstvätts hög.
10 lax var inte helt bortkastade trots allt!

i alla fall. therese är i le Paris nu. det är synd.
för jag saknar henne.
kajsa har jag fått träffa i alla fall.

vi skrattade, åt mat. åt mer mat.

rökte ciggaretter, drack ful vin, skrattade lite mer.
fick kosntiga blåmärken på oförklariga ställen.
dansa och sjöng.

det var sådär bra helt enkelt.
 
på fredag kommer hon igen och joinar mig.
uh- hur ska det gå?

jag får ont i magen när du inte ringer.
så snälla ring.